Kors och tvärs
Så landade Tom Cole Hunter från Australien på Skellefteås superflygplats i fredags. Först bar det av mot Flarken där Farfar bjöd på älg. Sen gick det utför. Han tvingades träffa Nicke, Emma, Nisse, Kroken och, värst av allt, Lunken. Det badades bastu och humöret var gott trots det regniga vädret. Synen av ett gäng karlar gående barfota i bara kalsonger längs en blöt grusväg i regnet torde för en utomstående varit hemsk.
Dagen efter hämtade vi sorseleskräcken himself, Mats Westerberg (märk väl att han bytt från V till W, fint ska det vara minsann), och körde till stora harrträsket (greater greyling swamp) där det fiskades och togs några bärs i stugan som Mats farsa har ute på en ö i sjön. Tom började även snusa vilket han har fortsatt med sedan dess. Mats drog upp en harr och grillade den över öppen eld åt oss. Själv fick jag ett par 10 kilos gäddor men släppte tillbaka dem utan att ta kort eller visa upp dem.
På fredagen då vi var less på Mats lämnade vi honom i Sorsele och åkte till Norge silvervägen över Arjeplog och Jäkkvik. Det var såklart oerhört vacker och dramatisk natur, nästan som i Flarken. Vi struntade i den ursprungliga planen om att ta färjan från bodö till lofoten och sedan köra vägen till Narvik, utan i stället följde vi E6:an söderut för att sedan köra turistvägen längs Helgelandskusten norrut. Angående hans bilkörning kan jag göra följande analys: Lärde sig snabbt att ställa om från automat till manuell och från höger- till vänsterstyrd. Men däremot var det här med att KÖRA på HÖGER sida lite svårt. Efter att säkert sex gånger kört ut på fel sida (t.o.m. med blåa påbjuden körning-skyltar) skärpte han sig och började ligga nåt så djäfvulskt långt till höger att jag satt på helspänn hela tiden.
Vi kom till en av Norges alla otroligt intressanta och vackra nordliga kuststäder (läs med en STOR näve ironi), Mo i Rana, men där fanns inget vandrarhem för oss så vi fortsatte med den franska ferrarin ut mot atlantkusten och hyrde tältplats vid en fjord med snöklädda bergstoppar på alla sidor. Kanske tänkte vi ”Fuck off, Mo i Rana”. Kanske gjorde vi inte det. Måndag körde vi ”nasjonal turistveg Helgelandskysten nord” som jag kan rekommendera varmt. Det går sakta och man måste vänta in ett par färjor, men jösses amalia vilken natur! Runt varje hörn blir det än mer spektakulärt, med snöklädda toppar som reser sig rätt ur nordatlanten, och vackra fjordar. Vi följde sedan E6:an upp mot hamnstaden Narvik där vi tog E10:an mot Kiruna men i Abisko, vid den vackra lapporten, stannade vi och slog upp tältet. Vi hade två burkar bullens pilsnerkorv och två burkar vita bönor att äta, men inga som helst bestick eller verktyg. Tom försökte först slå upp burkarna med sten, men jag gick in och drog en gräns för det hela och hittade en stor skiffersten med vass kant som jag svingade mot burkarna och fick på så vis några jack i metallocken. Andra steget i produktionskedjan var Tom som med hjälp av en ”krok” (ni vet en sådan man använder när man öppnat ett fönster så att det inte ska smälla fram och tillbaka) bände upp större hål. Sen var det bara att värma på plattan och avnjuta med hjälp av en engångskniv.
Efter en god natts sömn i fjällvärlden begav vi oss till Kiruna där min kompis Micke tog med oss på bastubad och massivt skrov på Annis (Lunken vet vad det handlar om!). Sen bar det av till Piteå igen, via det vackra Gällivare där vi körde upp på berget Dundret från vilket man kan se en tiondel av konungariket Sverige. I Piteå åt vi idag Ren, åkte till Havsbadet (motsvarigheten till surfers paradise?) samt Hamnviken som min mor utnämnt till ”The best place to swim in the world” i sin egen undersökning. Då hon faktiskt besökt en hel del stränder runtom i världen gav detta höga förväntningar som infriades och vår favorit-convict badade med glädje i det knappast sommarvarma vattnet. Mamma var för övrigt inte särskilt ödmjuk. Det var mycket ”the best” och ”the perfect”, t ex när hon refererade till planerade småprojekt för att göra gästsovplatsen mer privat. ”I have´nt yet made the perfect…osv.”, ”I will make the best…osv.” Hon menade såklart inte att låta så skrytsam men ord som ”good” och ”better” fanns inte i vokabuläret.
Till sist lämnade jag honom på skellefteå international airport och han verkade rätt nöjd med trippen. Nu ska han besöka Flarken södra (Stockholm) och Köpenhamn och troligen blir han besviken. Sen ska han på Roskildefestivalen och svina.
//Peter
Grottmannen
Ibland får man sina infall.
Efter att jag flyttat till det stora landet i väst, Norge, och familjen var i full färd med att sälja Flarklund, fick jag höra att ett grottutforskningssällskap knackat på och bett om tillåtelse att utforska flarklundsberget då det uppenbarligen skulle finnas en grotta av ansenlig storlek där. Sen jag hörde det har jag flera gånger tänkt ta mig en närmare titt personligen. Jag tänker mig en grotta i stil med dvärgarnas i Sagan om ringen filmerna (Morias grottor). Typ.
Så för ett par dagar sedan, på väg hem från Ånäset i min franska sportbil, med en nogger i munnen och med ett par badbyxor inköpta samt lite kaffe, får jag för mig att bege mig mot flarklunds vilda natur som en mellanbygdens egen Paul Hogan. Jag parkerade sportbilen längs vägen mot västra och begav mig in i djungeln. Det var en tuff strapats med ansenliga höjdskillnader och ilskna bin, men tuff som man är lät man sig inte stoppas. Jag följde bergssidans brantaste delar i hopp om att hitta en stor ingång till ett stort grottsystem, men i stort sett utan framgång. Hittade faktiskt en grotta dock: Det såg på håll ut som bara en skreva in i berget, som en slags hylla, men klättar man upp på ”hyllan” kan man slinka ner bakom den och sedan fortsätta någon meter in på marken. Det är absolut, by any standards, en grotta, och den skulle vara fantastisk som näste om man typ skjutit en statsminister eller nåt.
Men, det blev inte vad jag hoppats på. Min kära mor behagade inte svara i telefon så jag kunde inte få mer detaljerade instruktioner. Om hon hävdar att det finns en vräkigare grotta tycker jag att vi gemensamt beger oss ut på exkursion, med ficklampor, sprit och skjutvapen.
För övrigt är det skönt att vara i Flarken igen.
Hoj!
//Petrus
