swedishdolphins

Ibland får man sina infall.

Efter att jag flyttat till det stora landet i väst, Norge, och familjen var i full färd med att sälja Flarklund, fick jag höra att ett grottutforskningssällskap knackat på och bett om tillåtelse att utforska flarklundsberget då det uppenbarligen skulle finnas en grotta av ansenlig storlek där. Sen jag hörde det har jag flera gånger tänkt ta mig en närmare titt personligen. Jag tänker mig en grotta i stil med dvärgarnas i Sagan om ringen filmerna (Morias grottor). Typ.

Så för ett par dagar sedan, på väg hem från Ånäset i min franska sportbil, med en nogger i munnen och med ett par badbyxor inköpta samt lite kaffe, får jag för mig att bege mig mot flarklunds vilda natur som en mellanbygdens egen Paul Hogan. Jag parkerade sportbilen längs vägen mot västra och begav mig in i djungeln. Det var en tuff strapats med ansenliga höjdskillnader och ilskna bin, men tuff som man är lät man sig inte stoppas. Jag följde bergssidans brantaste delar i hopp om att hitta en stor ingång till ett stort grottsystem, men i stort sett utan framgång. Hittade faktiskt en grotta dock: Det såg på håll ut som bara en skreva in i berget, som en slags hylla, men klättar man upp på ”hyllan” kan man slinka ner bakom den och sedan fortsätta någon meter in på marken. Det är absolut, by any standards, en grotta, och den skulle vara fantastisk som näste om man typ skjutit en statsminister eller nåt.

Men, det blev inte vad jag hoppats på. Min kära mor behagade inte svara i telefon så jag kunde inte få mer detaljerade instruktioner. Om hon hävdar att det finns en vräkigare grotta tycker jag att vi gemensamt beger oss ut på exkursion, med ficklampor, sprit och skjutvapen.

För övrigt är det skönt att vara i Flarken igen.

Hoj!

//Petrus